Idag i skolan pratade vi om rädslor och vi skulle tänka över hur man skulle kunna göra om barnen blir rädda. Detta fick mig att tänka på allt man dagligen är rädd för. Jag har vart halvt panikslagen i två dagar när jag går ut i mörkret, för jag drömde en fruktansvärt jobbig mardröm häromdagen. Det är ju bara en sak man är rädd för, det kommer ju nya saker hela tiden. Hur ska man egentligen kunna säga till ett barn att allt är bra, när man själv är livrädd. Det känns bara så ironiskt. Jag är rädd för att dö. Jag är rädd för eld. Jag är rädd för att bli påhoppad på gatan. Jag är rädd att någon nära mig ska gå bort. Jag är rädd för att växa upp. Jag är rädd för att misslyckas. Jag är fan till och med rädd för att ha öppen källardörr när jag sover. Jag är rädd för... listan är evig, så hur ska jag kunna hjälpa ett barn att sluta vara rädd? Jag tänker att om man talar om för ett barn att vuxna också är rädda, så kanske det känns bättre på något sätt. Att liksom veta att man inte är ensam, ensam med en lång rad av rädslor. Livet har sina svårigheter, men jag tror att alla rädslor och svårigheter är där för en anledning, att lära och utvecklas som människa. Jag menar hur ska man kunna lära sig något om allt var så fruktansvärt enkelt. Jag ska utvecklas, jag ska äga mina rädslor och inte tvärt om. Jag säger bara att ingen, ingen, ingen rädsla kan stoppa mig, för jag kommer alltid att resa mig. Jag kommer alltid vinna över det som gör mig rädd, kanske är det de man ska lära ungarna, istället för en massa distrationer och allt sånt där som ändå ger tillbaka rädslan igen.

Säg det för dig själv, säg det högt! JAG kontrollerar min rädsla och INTE tvärtom!!!

/Mikaela